Marcus Lindgren Marlin Cheval

Professionell tränare för både häst och människa

Marcus Lindgren är, förutom licensierad professionell Travtränare hos ST, även licensierad Korrektiv & Funktionell Tränare hos KPI (humansidan), licensierad NLP practioner coach hos LNLP (mänskligt beteende) samt licensierad Mastery University Graduate hos RR (mänsklig funktion och mänskligt beteende). 
Här berättar han om sin travkarriär.

 

Jag föddes I Umeå i augusti 1973 och började ränna på Umåker våren 1986 efter att min pappa tagit med mig till V65-tävlingarna där i slutet av april. Jag såg hemmastjärnan Big Spender plocka ner favoriten Pay Me Quick i Guldbjörken och då ”blev den gossen fast”.

 

Om du vill lyssna till podden som gjordes tillsammans av Marcus och Kanal 75 sommar 2014 – klicka här: http://podda.se/poddar/sommartravpratarna

 

Travet hade allt som en tävlings-, natur- och sportintresserad unge behövde. Det var fart och fläkt, äkta tävling och dessutom ett underbart samspel mellan häst och människa. Jag missade inte en tävlingsdag på Umåker och spenderade snart all ledig tid i stallarna där. Det började hos amatören Lars Öström men snabbt kastade jag mig in i proffsvärlden och sprang redan som 13-åring i dubbelstallet vid sista sväng, där Jan-Erik Eriksson och Berth Johansson huserade.

 

Det var härliga tider. Efter nian började jag sommarjobba hos Jan-Erik men tvingades ge upp mina lärlingsdrömmar ganska snabbt, på grund av våldsam allergi mot häst, hö och damm, till mina föräldrars stora lättnad; de trodde inte riktigt på det yrkesvalet för sin pojk. Och med tanke på vad som har hänt sedan dess är det också något som jag själv är superglad över.

 

Under den sommaren hann jag i alla fall visa prov på vad som komma skulle. Jag hjälpte till att sköta om en tvååring som fortfarande ägdes av uppfödaren och som ingen hade velat köpa. Jag blev dock väldigt fäst vid hästens framfart, i träning och i stallet, och övertalade helt sonika mina äldre travkompisar att köpa hästen. Jag gick själv med på ett hörn, trots att pengar inte direkt fanns i massor för en 15-åring 1989. Några år senare hade Let Me Fly vunnit sju gulddivisionslopp och tjänat 1,9 MSEK.

 

Då fick jag verkligen blodad tand. Men en sådan tidig framgång, som mest var nybörjartur, skapade också en del problem, som högmod och annat. Men som tur var hade jag otroligt bra kompisar som hjälpte mig ur knipan och lärde mig att man måste vara ödmjuk.

 

Jag beslutade mig då för att lämna min aktiva tränarbana men behöll den stora hobbyn ändå. Som 17-åring började jag som referent på Umåker men flyttade till Stockholm redan året därefter. Och som ersättare fick jag en viss pöjk vid namn Johan Edlund.

 

På Romme slutade jag efter några år på grund av tidsbrist och då fick jag en annan spoling vid namn Patric Skoglund som ersättare. Jag både vet och tror att Johan och Patrik lärde sig en hel del av mig de där åren. Men med facit i hand är det nog ganska klart att vi valde rätt väg framåt. Min väg var att bli framgångsrik travtränare och dessa båda ynglingar utvecklades till att bli landets främsta travreferenter och kommentatorer. Tio gånger bättre än vad jag nånsin var…

 

Jag släppte dock aldrig min längtan till hästarna och som 20-åring började jag springa i stallarna igen. Nu var det först och främst Robert Bergh och Åke Svanstedt i Sundsvall som besöktes nästan varje helg, eftersom Let Me Fly stod hos Bergh och en av lärlingarna hos Åke, den numera tämligen välkände tränaren Lars Wikström, var en av mina bästa kompisar. Jag körde bil eller tog tåget från Stockholm och älskade verkligen det livet. Då jobbade jag ju på kontor men kände att jag hörde hemma i stallmiljö med hästarna och jargongen. Det var också en mycket lärorik tid.

 

Tyvärr blev min hälsa bara sämre och sämre i slutet av 1990-talet, så en karriär inom travet kändes väldigt avlägsen.

 

Men i januari 2000 flyttade jag till Knivsta utanför Uppsala, detta efter några år i Norrtälje där jag blivit vän med Per Lennartsson. Jag spenderade säkert ett par dagar i veckan i hans stall. Extra körhjälp av en extremt intresserad grabb verkar alltid ha varit välkommet, var än jag varit.

 

Väl i Knivsta måste jag göra ett vägval. Två oberoende läkare hade konstaterat diskbråck på L3 och L4 och allergin och sjukdagarna var värre och fler än någonsin. Men jag träffade en ung och nyexaminerad naprapat som hade en stor holistisk ådra i sig. Killen hette Nikola Tramontana och vi blev genast goda vänner. Tack vare Niki blev jag av med ”diskbråcket”, som visade sig vara ett väldigt kraftigt ryggskott. Hans kunskap och intresse kring träning och mänsklig funktion gjorde ”major impact” på mig och snart förstod jag att mitt tillstånd var egenmäktigt och att det gick att återställa.

 

Hösten 2001 hade jag blivit så pass mycket bättre att till och med allergin hade gett med sig. Jag köpte då tre billiga, helt stamlösa hästar att öva på och övertalade vännen Jim Frick att hyra ut boxar åt mig i stallet på Östuna – och på den vägen är det. Jag och min dåvarande flickvän höll på och pulade med de där hästarna men jag insåg snart att man lade ner lika mycket jobb på en dålig häst som på en bra och började leta efter någon mer tacksam häst att ägna mig åt.

 

Efter ett tag hittade en pålle som hette Komet Kärn. Han kostade inte så mycket, kring 100 000 kr tror jag att det var, och jag övertalade vännen Anders Ström att köpa halva hästen. Han gick med på det det om jag lovade att ”ställa i ordning” till ett DD-lopp på Visby under sommaren. Men som av en händelse debuterade jag hästen i Gävle redan i början av juni, med järnskor runt om. Då blev det en andraplats på nytt rekord. Fem veckor senare var det dags för DD på Skrubbs under deras högsäsongsvecka. Då stod Frick som tränare för mina hästar men vad spelade det för roll? Vi tog av hästen alla skorna och Jim körde och vann nog åkandes med 40 meter. Oddset blev bara kring 2 ggr pengarna men jag tror nog att Anders rådde för det själv!

 

Sen fortsatte det med att Komet Kärn blev 2-d-1-2 i sina fyra närmast följande starter, alla på V75. Snacka om att man trodde sig vara kung igen. Ridå! Lärdom två, att högmod kommer före fall… Hur som helst lade vi väl då grunden till det som idag är Marlin Cheval, eftersom jag och Anders har kamperat ihop med hästar ända sen dess, igenom Courant och Am Bloodstock.

 

Hur kunde det nu bli så att jag blev av med min svåra allergi och mina sjukdomsbesvär så att jag kunde börja om med hästar? Jo, genom Niki blev jag hiskeligt intresserad av mänsklig funktion och mänskligt beteende. Under de närmaste tio åren spenderade jag därför enormt många timmar med att läsa och dra slutsatser av all tänkbar forskning kring kost, träning och personligt ledarskap. Jag fick snabbt tillräcklig kunskap för att förstå vilka kost- och livsstilsförändringar som just jag behövde för att bli bättre. Detta har jag också stor nytta av som travtränare.

 

Den 1 september 2005 slutade jag som vd på trav- och spelmediabolaget DMH och plockade istället ut min amatörlicens med ett 10-tal hästar i stallet. Ett år och två dagar senare vann jag det mycket prestigefyllda amatörloppet KG Bertmarks Memorial, som tränare och kusk på Derbydagen med Find Cowboyland. Det kändes oerhört stort då och är nog, än idag, det största jag har varit med om inom travet. Även om andra- och tredjeplatsen som storskräll i Kriteriet 2008 respektive 2010 givetvis egentligen är mycket större.

 

Den förste som gratulerade mig efter segerdefileringen var Lutfi Kolgjini och ganska snabbt blev vi också goda vänner. Eftersom jag är extremt nyfiken spenderades ungefär en dag i veckan hos Lutfi, från och till under ett par år. Snacka om lärorikt! Där fick man som ingen annanstans lära sig hur en bra respektive dålig häst kändes att köra. Jag minns speciellt en dag när jag i tur och ordning körde Going, Glen och Gift Kronos i backrakbanan…

 

Sedan 1 augusti 2006 bor och verkar jag i Halmstad – och där lär jag bli kvar. Jag trivs så otroligt bra här nere i Västsverige och det finns nog ingen chans att jag eller min familj skulle flytta någon annanstans i landet. Så om det inte blir utlandet, av någon anledning i framtiden, så stannar vi kvar här.

 

Finns det då något mer att lägga till den här storyn? Det finns det säkert. Men jag vill framför allt nämna Jim Frick och Svenne Lindblom, för utan dessa två gubbar och deras kärlek och tro på mig hade jag aldrig stått här idag. Utan deras kunskap hade jag också stått mig väldigt slätt inom travet. Jag önskar dessa grånade herrar en underbar fortsättning på livet.

 

I det här yrket, som restan av livet för den delen, gäller det att ständigt behålla ödmjukheten. Men samtidigt måste man tro på det man gör för att det skall kunna gå bra. Det upplägg som vi jobbar efter idag tycker jag redan har bevisat sig fungera på allra högsta nivå och nu välkomnar vi även dig till gänget. För en lysande rolig och spännande framtid! =)

 

Say YES n god BLESS
Marcus